Efter mitt "deep talk" med calle så började jag faktisk fundera och grejen jag kom fram till är; Jag är väldigt kräsen när jag ska hitta killar, har haft mina chanser men är så kräsen och sedan är det någonting inuti mig som stoppar mig på något konstigt sätt, någonting som säger mig "NEJ! Gör det inte, blanda inte in känslor. De slutar ändå bara med att du mår dåligt" men det är ju så, släppar man en gång en kille i sitt liv och blir riktigt kär då är det svårt när det tar slut. Det går lixom inte att bara tycka på en knapp så är allting borta.

Har hört att man kan ju "testa" sig fram genom olika killar, men nej. Det fungerar inte för mig, eftersom jag gillar killar som är redo att ha ett långt o seriöst förhållande. Inte bara små förhållanden på 2-3 månader, det känns ju bara onödigt. Visst, om jag inte testar så får jag ju aldrig veta om jag kanske hittar någon jag verkligen gillar och som jag kan vara med en längre period. Men de känns bara fel, lixom tanken av att ha en pojkvän i 3 månader? För mig är det onödigt, eftersom jag gärna skulle vilja hitta någon nu som jag kan leva med resten av mitt liv med, lixom flytta ihop, skaffa barn, gifta sig allt det där! Tanken av att förlova sig gör mig tokig, vill verkligen hitta någon som jag verkligen älskar. Men å andra sidan så tycker jag att man bara kan säga att man älskar en kille, man kan inte säga till flera killar man är tillsammans med att man älskar personen, för jag menar .. Då älskar man inte personen.

Jag har själv slängt iväg ett jag älskar dig, men trodde verkligen jag älskade den personen. Trodde verkligen att han var den jag ville spendera resten av mitt liv med, men de ville jag inte inerst inne. Så.. förstår inte hela grejen av kärlek, visst den är underbar. Helt jävla underbar, man känner sig verkligen trygg, behövd, omtyckt, allt de. Kanske inte alla, men jag har ialf känt den känslan av kärlek, men jag har även känt den dåliga sidan av kärlek, den sidan av att man är kontrollerad, man är fast, inlåst, fängslad, you name it! Men det tillhör kanske kärlek, för om man är så pass omtyckt av någon så vill personen kanske inte att man ska vara ifrån den, i dont know. Men min kärlek är fortfarande fin, men 75% av min kärlek är förstörd. Den är bara fylld med ångest, hat och osäkerhet. Det är synd att man ska känna så med ahaa..

Önskar jag inte vore så kräsen när det gäller förhållanden, för jag känner verkligen nu att jag skulle behöva en kille. Någon som pysslar om mig, tycker om mig, får mig känna mig trygg. Men eftersom mitt första förhållande var så länge, så har jag upplevt allt de där, och då tycker jag själv att det är svårt att kunna släppa in en annan kille i mitt liv som ger mig de som mitt ex gav mig. Jag menar, de känns konstigt. Känner mig nästan äcklad av tanken, men de är nog bara för jag var kär då. Men nu när alla känslor är borta o jag inte har någon slags kärlek i mitt liv borde jag väl kunna släppa in någon? Låta någon ge mig de jag har upplevt av kärlek? Nej, det går ju inte. För de är det som stoppar mig varje gång, tanken av att någon annan ska göra de sakerna som den personen jag en gång älskade gjorde. Nej usch..

Men antar att det är så som många säger, kärleken kommer när det är meningen att den ska komma, och jag kommer väl släppa in någon när jag känner mig redo för att göra det.